Reserapporter och bilder från gäster i Kavallahuset!

Bidra gärna med en text, bild eller film från din vistelse i Kavala. 

Mejla till mariarosenlof[at]me.com


info
×

Illustratör Helena Bergendahl, kavallastipendiat 2016:

Jag visste inte riktigt hur det skulle se ut, det berömda Kavallahuset som Svenska Tecknare, som så länge jag kan minnas har delat ut vistelsestipender till. Jag har aldrig besökt Grakland tidigare och hade bara sett lite teckningar av trappor och hus från Kavalla och trodde kanske det var ett litet grekiskt fiskeläge som jag hade sett på bild. Så var det inte alls: Kavalla har 60.000 invånare och ligger mycket naturskönt på sluttningarna mot Medelhavet i grekiska Makedonien. Här finns det en fiskhamn, en färjeterminal, marknader och ett kommersiellt centrum med ganska många skoaffärer. Jag hittade också en fullt utrustad affär med konstnärsmaterial.


Kavalla var en viktig hamn för tobakshandeln och 1936 byggde svenska tobakshandlare ett hus på sluttningarna ovanför själva Kavalla, ett funkishus med stora altaner och vacker utsikt över Egeiska havet. 1976 skänktes huset till Svenska institutet i Athen.

I huset är möblerna från 30-talet bevarade och mycket möda läggs på att hålla kvar den gamla stilen. Här finns ett mycket välsorterat bibliotek som sköts av Thomas Thomell, tidigare mångårig föreståndare och bibliotekarie, som nu är pensionär och bor på Thassos, den stora ön utanför Kavalla.

Elisabeth Gullberg Kaidi är föreståndare och tar hand om husets drift tillsammans med Stella, städerska och husmor, och Vladimir, trädgårdsmästare. Ni förstår ju – det hela är helt enkelt fantastiskt.


Trädgården har en örtagård, som ibland kallas för Mankells örtagård. Det sägs att Kavallahusets vänförening ringde runt till Författarförbundets medlemmar för att samla in pengar till en örtagård. Ett av de första samtalen gick till Henning Mankell som inte bara ville bidra utan frågade:

– Hur mycket behöver ni? och sen behövde de inte ringa mer.

Vänföreningen är mycket aktiv och är en förutsättning för att huset kan hållas i sådant gott skick. De har mobiliserat när husets fortsatta existens varit hotat, vilket det har varit i olika omgångar, samt samlat in pengar till renoveringar och upprustningar och sett till att de skett på ett sätt som tar hänsyn till husets historia.


När jag nu skriver det här i Kavalla har jag bara en dag kvar, på min månadslånga vistelse 21/7–19/8. Det var en ocean av tid när jag kom hit. Jag hade med mig ett arbete med en bok, en illustrerad lättläst kapitelbok. Jag hade skissat den, men planen var att tuscha hela boken här: 30 uppslag. Jag planerade två uppslag om dagen, jag visste att det var ett ganska tufft mål. Men det fungerade bra, arbetsron i husets arbetsrum med AC i den 35-gradiga värmen var underbar, jag jobbade på och gjorde fyra uppslag om dagen.

Jag fick ideer till fritt måleri och gjorde abstrakta collage med färgat papper. Det snurrade i huvudet av den totala friheten att få ta sig för kreativt precis vad som helst utan tidsschema. Jag var lite orolig över husets fina möbler, här ville man ju inte råka välta ut en flaska tusch. Skulle det vara så att man vill ägna sig åt stort och kladdigt måleri när man är här bör man kontakta Elisabeth och höra om det finns möjlighet att vara någon annanstans i Kavalla.

Jag gläds med er alla kommande stipendiater som har en fantastisk vistelse i Kavalla framför er. Se mina bilder från Kavalla på instagram här: https://www.instagram.com/explore/tags/kavallahelenabergendahl/

info
×
info
×
info
×
info
×

Lotta Törnroth, SFF-stipendiat. Reserapport Svenska huset i Kavalla maj/juni 2016:


Jag sökte tid i Svenska huset i Kavalla för att sammanfatta det äventyr jag precis varit med om i Sydkorea. Jag behövde en plats med lugn och ro för att rita en karta över ett projekt som senare ska komma att bli en bok. När jag kom till huset var det nästan tomt på människor, och färre människor blev det. Min andra vecka var vi enbart tre personer som bodde i huset och känslan av att vara husets ägare stärktes av den tystnad som spred sig i byggnaden. Människor kom och gick, och jag hörde dem som spöksteg i trappan.


Jag fick kontakt med den lokala fotoklubben som bjöd med mig på utflykter och träffar, en kväll i huset höll jag även en presentation för klubben och de två övriga gästerna i huset. Peter en av gäs- terna körde mig en dag med hans bil högst upp till bergets kors, så att jag kunde få ta ett fotografi på utsikten därifrån. Han berättade att han varit i Kavalla flera år i rad, med ett kort uppehåll på några år. Han hade bott i nästan varje rum och kunde berätta nackdelar och fördelar med dem alla.


Från mitt rum hade jag utsikt över havet. Varje morgon började jag med att läsa några rader från en bok för att sedan äta frukost på terrassen. Detta gjorde jag varje dag tills det nästan blev rutin och jag började ta havet för givet. Som ett brus fanns det där, nära men också långt bort. Huset ligger tio minuter från stranden och de tio minuterna kan te sig som många fler när du går uppåt för de trappor som tar dig snabbare dit. På grund av sjukdom fick jag inte simma, och kanske var det det som gjorde att min distans till havet blev tydligare.


Mina arbeten bearbetar ofta skeenden på havet och utan undantag även det arbete som jag gjorde

i Sydkorea. Jag fotograferade mycket där, bilder som knappt hunnit smälta in när jag anländer till Kavalla. April 2014 sjunker ett fartyg utanför Sydkoreas kust. Närmare 250 barn dör, nästan ett helt högstadium på väg på skolresa till Jeju-ön. I Sydkorea bestämmer jag mig för att slutföra deras resa. På resan har jag med mig en tolk, en assistent som inte vill eller kan följa med sista biten som sker med ett fartyg liknande det som barnen åkte. När du är i en kultur så olik den som du är van vid så blir allt så mycket mer märkbart, varenda känsla blev på många sätt en rysning över armen. När vi besöker den plats där föräldrarna till barnen väntade på besked om vad som skett med båten, om deras barn har kunnat räddas så märker jag hur min assistent inte klarar av att prata längre. Hon sluter in sig i ett skal och vill vara ensam. Det politiska läget i Sydkorea har hårdnat efter olyckan, ilskan är stor men det är i sorgen som de överlevande möts.


Så sitter jag där i Svenska huset i Kavalla och försöker formulera den överväldigande känsla som jag tagit med mig från Sydkorea och märker hur allt bara känns maktlöst. Jag har mailkontakt med min assistent, hon hjälper mig att översätta text från några skyltar och de videofilmer jag filmat. På två veckor hinner jag med en del skrivande, den mesta av tiden går ut på att vänta samtidigt som jag tittar på de foton som jag tagit. När två veckor gått har jag hunnit med mer än vad än vad jag tror och dagen kommer då jag måste lämna det underbara huset med den fantastiska trädgården. Såhär efteråt kan min tid där kännas som en dröm, men jag har som tur var bilder som gör att jag måste tro på att vistelsen var sann.

Lotta Törnroth 

info
×

Hillevi Nagel, SFF-stipendiat 2016: 

Jag lämnar Göteborg klockan fem på morgonen med en fantastisk fullmåne på gryningshimlen. Tolv timmar senare sitter jag på Kavallahusets omtalade terass, insvept i en filt.

Det doftar av jasmin och syren, ja det doftar starkt av allt möjligt, som jag inte vet namnet på. Hundarna skäller och trafiken brusar långt borta. I fonden havet som en tyst kuliss. Jag försöker landa i en helt ny och främmande värld.

Inte landar man bara sådär, helt enkelt. Nästa dag sitter jag vid skrivbordet och ser ut. Långt därnere ligger havet och framför mina fötter breder staden ut sig i lockande, pockande sluttningar. Jag bara måste ut och nosa i hörnen, lokalisera mig, se var jag är, få fäste...!


Jag vandrar på måfå i vindlande gränder, bakgator, parkeringsdäck, övergivna hus. Det finns hur mycket som helst att upptäcka och förundras över. Innan, har jag blivit varnad för att det är lätt att gå vilse. Flera av husets gäster har tydligen fått ta taxi för att komma hem igen. För mig blir det nästan som en utmaning. Jag går och går, dit lusten, nyfikenheten och kameran för mig. Det är som att jag har en inbyggd gps, för jag lyckas alltid, på något underligt sätt, hitta tillbaka, genom att lita på min intuition och känsla för riktning.


Med arbetet är det svårare. Där går jag lättare vilse och hamnar i återvändsgränder, blir stående och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Jag har med mig små skissbilder (9x9 cm) och häftmassa. Jag sätter upp bilderna på garderobsdörrarna och börjar flytta runt dem. Tittar, tar bort, lägger till, försöker hitta en tråd och ett flöde. Lämnar tomma utrymmen för texter. Sakta kommer insikten att det är samma slags process som att röra sig på känn i stan. Jag behöver utveckla min tillit, min tro på processen. Att jag ska hitta fram även om jag inte vet vägen hem. Så jag fortsätter att flytta, dra ifrån och lägga till. Det är som det där sifferspelet som fanns när jag var liten. Små plastkvadrater med siffror som skulle byta plats och flyttas runt så att allt kom i rätt nummerordning. Jag lyckades aldrig få till det.

Dagarna går och det blir Grekisk Ortodox Påsk. Det händer en massa saker i kyrkan, tvärs över gatan. Jag kikar in lite då och då för att se vad som pågår. Mest är det ett evigt mässande/sjungande men rätt som det är blir det plötsligt dramatik. Prästen går in bakom skynket och kommer sen ut med en korg med blad som han kastar ut över församlingen. Alla rusar till. Det gäller att fånga ett blad innan det faller till golvet. En äldre kvinna ger mig två blad. Ett är sytt med guldtråd. Det ska ge lycka, förklarar hon. Samtidigt tar kyrkvaktmästaren tag i de stora tunga lampkronorna, så att de börjar svänga och kyrkklockorna bångar. Det är Påskdagen och detta ska symbolisera Kristi uppståndelse.

Påsken och Första maj (som flyttats fram två dagar) medför att stan stänger igen och töms på människor. Vi lever i vår egen lilla värld i huset och bunkrar mat för flera dagar, så att kylskåpen sprängfylls. Långfredagen klämtar kyrkklockorna var femte minut i flera timmar. Dagen känns verkligen oändligt stillsam och lång. Det blir bra arbetsro, förutom för Marianne som har fönster ut mot kyrkan...

När hemresedagen närmar sig, har jag satt ihop en färdig skiss som jag är nöjd med. Åtminstone ett tag. Den får ligga till sig nu innan jag fortsätter. Jag har även skrivit texter. Kanske kan jag också infoga några nya bilder från Kavalla?

Jag tänker att alla projekt är en form av resa där man ständigt går vilse. Ibland kan man behöva komma bort för att hitta hem... Tack!

Hillevi Nagel

info
×
info
×
info
×
info
×

Jens Olof Lasthein, stipendiat från SFF:


Jag var i Kavala i november 2015 på ett stipendium från SFF, Svenska Fotografers Förbund, för att gå igenom bildmaterialet jag plåtat under sex års resor i Kaukasus och komma fram till vilka som skulle överleva till den kommande boken, och dessutom skriva en text till samma. 

Huset och även själva Kavala visade sig vara en mycket bra omgivning för det. Jag fick det lugn och det avstånd till vardagen hemma som jag behövde.

Huset är mycket vackert och ligger med utsikt över staden och havet. Favoritplejset blev takterrassen, där jag häckade så mycket som möjligt, från morgon till sen kväll. Det största problemet var väl att det är svårt att se bilderna på skärmen i solskenet – men vad gör man när man kommer från höstmörker och -kyla hemma.

Man är upp till 10 boende där samtidigt och delar på två kök och två badrum. Det funkade förvånansvärt smidigt. Alla håller på med var sina projekt och det finns en respekt för varandra så man kan isolera sig och arbeta när man behöver det. 

Samtidigt kan man umgås, laga mat tillsammans eller gå ut och äta, dricka vin på terrasserna osv. när man vill det.


Under perioden jag var där bodde det samtidigt en författare, två journalister och en arkeolog utöver majoriteten som utgjordes av akademiker och doktorander från olika universitet och inom olika fält, som var där för att skriva avhandlingar. Hade nog hoppats på fler inom kultursfären, speciellt nån mer som höll på med bild, men va fan. 

Själv var jag enda stipendiat, och det är nog så det är för det mesta: en stipendiat och resten betalar själva för uppehället. Stället verkar vara mycket omtyckt, alla andra hade varit där ett flertal gånger. Jag hade hört mycket bra om huset innan, men hade fått intrycket att staden var en dammig håla. Det visade sig inte alls stämma. Jag tyckte om Kavala och strövade omkring en hel del i stan och längs kajerna. Dessutom finns det många bra restauranger. En dag hängde jag med arkeologen, Stephen från Nya Zeeland, upp i bergen där han gjorde research för ett projekt om övergivna byar från den Ottomanska perioden. Utmärkt att få se sig om i landskapet oxå.


Jag har alltid tyckt att bildurvalsprocessen varit en av de svåraste delarna av ett projekt. Ju mer distans till bilderna man får desto lättare brukar det bli, men det gäller å andra sidan inte alltid. Här bestod den största utmaningen i att jag till ungefär hälften av bilderna inte hade fått den distansen än, den senaste resans bilder hade jag bara precis dragit igenom photoshop, och enligt bokkontraktet skulle jag lämna färdigt bildurval väldigt snart. Så en intensiv arbetsperiod just då var inte alls dumt. Efter jag kom hem ändrade jag förstås lite i både text och bildurval igen, men veckorna i koncentration och sommarvärme och vin och god mat gav mig den nödvändiga närheten till bilderna för att förstå vad som skulle sållas bort för att få kärnan att stå fram klarare och samtidigt behålla de viktigaste stickspåren.

/Jens Olof Lasthein

Foto: Jens Olof Lasthein
info
×

Åke Ericson, SFF-stipendiat, november 2013:


"Stipendiet till Kavalla i svenska institutets hus gjorde det möjligt för mig att få arbetsro under två veckor för att kunna fokusera på mitt projekt om Romernas situation I Europa från åtta länder.

När jag åkte till Sverigehuset i Kavalla hade jag kommit halvvägs i projektet och nu satt jag mestadels på dagarna för att fördjupa mig i dom område i dom tre länder som jag har kvar att dokumentera.

Det är ett fantastiskt hus att arbeta i, med den extremt stora takterassen och även ett varmt klimat i november månad.

Jag avbröt min vistelse med hjälp av den extremt vänliga indendenten Elini för att åka till Athos nedanför Tehessaloniki som består av 20 östortodoxa kloster och utgör en autonom stat under grekisk överhöghet.
Endast munkar får bo på Athos och idag bor där ungefär 1 400 män. För att besöka halvön krävs specialtillstånd och inga kvinnor får besöka Athos.

Jag stannade där under fyra dagar för att göra mitt bildarbete som krävs som redovisning från min vistelse i Grekland.

Sen när jag kom tillbaka sent en kväll med taxi till Kavalla fortsatte jag min research om Romernas situation I Europa under flera dagar. Denna vistelse i Kavalla betydde oerhört mycket för mig."

info
×
info
×

LERBADET


Författarstipendiat Rolf Zandén, 2014:


"Är man i Kavalla är lerbadet något man inte bör missa, det ligger en halvtimmes bussfärd utanför Kavalla och det är en upplevelse man minns.


Det är en bassäng fylld med grå lera som man kliver ner i och då man väl är nere i leran gnider in sig i den. Lerbadet sägs skall vara en bra behandling mot ledbesvär och kärlsjukdomar. 

Det känns konstigt då man väl är nere i leran det är svårt att röra sig och ta sig fram man har ju aldrig känt leran på det här viset tidigare det är ett nytt sätt att uppleva den på. Men i basängen finns det rep som är uppspända och som är meningen att man skall kunna förflytta sig med. Simma i leran som man gör i vanligt vatten är omöjligt.


Man får en känsla av att lerbadet är en plats där man träffas och umgås, det pratas och diskuteras livligt och högljutt tvärs över basängen, man får ett intryck av att alla känner alla. Utseenden på de badande är dolda av leran som man smort in hela sig i, men troligen är det genom rösten som man känner igen varandra.


Det tar på krafterna att vistas i den tröga leran det känns ju ovant och man får anstränga sig för att röra sig. Efter 1,5 timme i leran börjar man få nog man börjar försöka ta sig fram genom att dra i repet för att ta sig upp ur bassängen. Då man tagit sig ur bassängen och leran masserar man bort den, den har fastnat i stora sjok på kroppen och efter det blir det en kraftig dusch något av den kraftigaste man duschat i, det är en dusch som dessutom sägs skall innehålla mineralvatten från en källa upp i bergen. Det rekommenderas att man bör vila i någon timme efter badet och det känner man är något som väl behövs."


info
×
info
×
info
×

Reserapport av Maj Daniels som besökte Kavallahuset i september 2010:

"Jag och min man var i Kavalla i 14 dagar, med på resan var flera vänner med vilka vi skulle dela en vecka i ateljén för att åstadkomma porträtt. Två modiga personer, dam och herre ställde upp som objekt.

Första veckan var bara utforskning av Kavalla med omnejd, efter första dagarna kom vi på att nedför gick bra att ta sig men sen fick taxibolaget forsla oss upp.

Vilket underbart hus! Vi njöt i fulla drag, även om kyrkans klockklang tidigt på morgonen ställde till det för en, ville sova en stund till, blev alltid lite sent kvällen före, svårt att gå ifrån den underbara altanen och vännerna.

De här veckorna talar vi om som en av de bästa utlandsvistelser vi haft."

Mail från SFF-stipendiaten Jenny Lindhe i juni 2010

- hälsning från The Swedish House

"Trött anländer jag till ett fantastiskt funkishus med utsikt över stad och hav, bara inredningen skulle göra Maja och Gösta gröna av avund. Till skillnad från min flygrädda hjärna sov min medpassagare gott (efter att hon gjort korstecknet!) hela den bumpiga färden mellan Athen och Kavalla.

Huset befolkas för tillfället av sköna kulturdamer, författare och översättare med ”huvet på skaft” som delar med sig av den ena livsvisdomen efter den andra (klart bättre än radio).

Jag läser en del och går runt och fotar lite (tyvärr bestämde sig den gamle trotjänaren sig för att ta en paus från livet idag, just då jag hade kämpat mig upp till kyrkan på berget!) Så nu har jag plockat isär den och satt ihop den igen, och håller tummarna för att den ska gå igång.

I går kväll drack vi vin i örtagården/olivlunden(jo visst finns det en sån!) tillsammans med några inhemska greker som såklart var skulptörer och konstnärer i grått hår och vita linneskjortor (föds dom i vitt med lera i händerna?).

Skissar lite, sitter på terrassen och njuter av att se nåt annat och det är väl som de kloka kvinnorna här säger - "det kanske är meningen att du ska ta det lite lugnt".

Det är så sant, efter bara tre dagar här bör jag jag förstå hur otroligt stressad jag är hemma.

Häromdagen träffade jag en fotograf här i Kavalla med sin vita foxterrier Milou (!). På vägen till honom köpte jag grekiskt kaffe och drömde mig bort. Väl i hans studio föreslog jagatt vi skulle byta miljö. Märkligt nog va han inte alls pigg på det!


Men du behöver inte oroa dig, jag packar ner 25 grader i väskan tillsammans med den skabbiga (sorgligt utmärglade) hunden som bor runt knuten, så ses vi snart…"

info
×
info
×
Using Format